Kallocain är en mörk, skrämmande profetia om vad som kan hända om en stat skulle styras av ett tekniskt fulländat kontrollsystem, där individen ständigt kan övervakas. Världsstaten - landet i boken - har på grund av krigshot från Universalstaten tvingat ner människorna under jord. Där lever de i olika "celler", Kemistäder, Skostäder och så vidare, men byggnationen sträcker sig nedåt som skydd mot faran. För att undvika spionage tillåts inte medborgarna i de olika cellerna att besöka varandra, och om familjer splittras är det för gott. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat. Kallocain är en dagboksroman från 1940 av Karin Boye. Den är hennes både sista och mest kända roman, översatt till fler än tio olika språk. Romanen innehåller inslag av både science fiction och dystopi, och beskriver ett framtida samhälle där individen tillhör staten, har betydelse enbart som en del i gruppen och ständigt övervakas. Den drar inspiration från samhällsutvecklingen i både Tyskland och Sovjetunionen innan andra världskriget. Trots det ständiga övervakandet och det stängda samhället beskriver romanen även djupa mänskliga känslor som kärlek och strävan efter frihet.